Hur stora är dina byggstenar? Är de lika stora och i balans?
Under en period höll min jobbsten på att mosa familjen och mig. Ett möte fick mig att ta ett nytt steg, som ledde in på en annan väg.
När jag var omkring 40 år kom jag på mig själv att jag önskade att jag snart skulle gå i pension. Jag var ju sååååå trött. Döm om min fasa när jag insåg att jag inte ens hade jobbat hälften av min yrkesverksamma tid. Jag hade jobbat i 17 år efter studierna och hade 27 år kvar! Det var inte möjligt!
Jobbet var helt fantastiskt och meningsfullt och jag lät det ta all min tid och uppmärksamhet. Det blev inte mycket krafter kvar till barnen, mannen, föräldrar, släkt, vänner och djur, som betydde så oerhört mycket för mig. Jag hade ingen egentid alls. Jag insåg det inte riktigt själv, men jag var nog inte så långt bort från den där väggen, vilket mina närstående fruktade.
Vägen till hälsa började med ett samtal. Det var ett oväntat möte, men i helt rätt tid. Jag låg på en brits hos en naprapat, som skulle behandla min onda rygg.
– Jag tänker börja träna dig, sa naprapaten.
Jovisst, tänkte jag. Såklart han vill. Och så blev det. Jag började träna crossfit och styrketräning två gånger i veckan. Det var fantastiskt roligt och skönt. Äntligen tid för mig själv på egen hand och någon som tog hand om mig och sa vad jag skulle göra. Helt underbart. Så tacksam för den möjligheten. Jag blev starkare både mentalt och fysiskt. Jag som aldrig sett mig själv som någon träningsfantast kom som bäst upp i 105 kg i marklyft. Helt otippat. Men sen tog det stopp igen.
– Nu ska du börja ta bort aktiviteter och ta det lite lugnare, sa min kloke naprapat och tränare.
Nu tog nästa del i livet vid. Jag behövde inse att det inte går att göra allt på en gång. Det går inte att alltid få allt snabbt genomfört och fixat. Allt har sin tid. Aktivitet, träning och resultat är viktigt, men lika viktigt är acceptans, tid, avslappning och sömn. Balans! Balans mellan det sympatiska nervsystemet och det parasympatiska nervsystemet.
Det sympatiska nervsystemet var i full aktivitet hos mig – hela tiden. Alltid redo för allt som skulle göras. Det parasympatiska; att kunna andas djupt, sitta ner och äta, tugga långsamt och njuta av stunden, att sova mycket och komma bort från sockerberoendet och äta mer fiber – inget av detta fungerade särskilt bra. Det var dags att börja träna på det. En svår och lång sjukdom i den nära familjen gjorde det också helt nödvändigt för mig att finnas närvarande i stunden.
Det har snart gått 15 år till nu. Jag har kommit till ro i mig själv och därmed kan jag också ge mer till mina nära och kära och jobbet. Jag har en ny personlig tränare nu. Både ur det mentala och fysiska perspektivet. Han heter Alfons, har fyra ben, mjuk guldig päls och en blöt kall nos. Han älskar när vi går långa promenader, springer och busar, men visar tydligt att det också är viktigt med vilostunder, mys och innerlighet för vårt förhållande.
Kanske är det kopplat till åldern att ta det lite lugnare. Jag har givetvis fortfarande min personlighet kvar; gillar att fixa, lösa problem och har alltid lite för mycket att göra. Men det har ju blivit bättre och jag har framför allt blivit bättre på att lyssna på min magkänsla. Det säger i alla fall mina älskade barn, som betyder allt och min underbare man, som alltid stått mig bi och lilla kära mamma, som är min stora förebild.
Med min egna personliga utveckling blir det extra viktigt för mig att inte bara sälja en produkt. Vi vill bidra till våra kunders långsiktiga och hållbara hälsa som innebär en god magkänsla med balans i livet. Därför delar vi med oss av övningar både för kropp och sinne, näringsrika recept samt coachande samtal för att inspirera hela vägen.
Mina byggstenar? Jo, de är lika stora nu.
Livet går upp och ner och jag är lycklig.
Varma hälsningar,
Caroline Lilja Olsson
